De flydde för chansen att alls kunna leva.
År 2015 sökte 23 000 afghanska barn asyl i Sverige utan sina föräldrar. De flesta av dem fick avslag på sina asylansökningar eftersom de inte ansågs ha tillräckliga asylskäl.
Men vad var det egentligen som fick deras föräldrar att skicka iväg sina barn på en dyrbar och livsfarlig resa till Europa? Varje flykting har sina egna erfarenheter, men många av dessa unga har en gemensam grundhistoria, som har präglat deras barndom och till slut tvingat dem på flykt.
De kallas afghaner, men Afghanistan har aldrig varit deras hem. Deras föräldrar flydde till Iran undan krigen och talibanväldet när de var små eller ännu inte födda. De var hazarer, en shiamuslimsk folkgrupp som levt förtryckta och marginaliserade i det sunnimuslimska Afghanistan och som bar med sig minnet av folkmordet i slutet av 1800-talet. Då dödades, fördrevs eller förslavades två tredjedelar av den hazariska folkgruppen. Under talibanerna var de återigen helt rättslösa och många tvingades iväg från sin jord. De som gjorde motstånd dödades.
Familjer tvingades lämna sina hem och flydde till Iran utan att kunna ta med sig någonting. Ofta var det en ung änka som flydde med sina barn efter att mannen blivit dödad. I Iran slog de sig ned i stadsdelar där det redan bodde hazarer, för att kunna känna sig någorlunda trygga.
I det shiamuslimska Iran accepterades hazarernas religion. Men de levde där utan tillstånd och diskriminerades i både stort och smått. Parker hade skyltar om att afghaner inte var välkomna. Afghaner fick stå i en speciell kö för att kunna köpa det bröd som blivit över när iranierna köpt vad de behövde. Utan uppehållstillstånd fick de inte åka taxi, köpa telefonkort, skicka paket. Och hazarernas östasiatiska utseende gjorde att de alltid syntes, inte kunde gömma sig och låtsas vara iranier.
Barnen ärvde sina mammors rädsla för talibanerna och för det stora folkmordet. De växte upp med känslan av att vara föraktade och lärde sig att det var farligt att lämna den egna stadsdelen. Redan innan de var tio år arbetade pojkarna hos skräddare, som mattknytare, på tegelbruk och byggen. Några timmar om dagen fick de gå i speciella flyktingskolor.
Så började kriget i Syrien. Iran skickade trupper för att strida på Assads sida och skapade särskilda förband av afghaner. Polisen började fånga unga hazarer och ställa dem inför ett ultimatum: Åk till Syrien som soldat eller vi skickar dig till Afghanistan. De som sändes till Syrien fick minimal utbildning och många kom aldrig hem igen. Afghanistan var ett lika skrämmande alternativ. Hur skulle en ensam 15-åring klara sig där, utan familj, utan arbete och utan att ens kunna den afghanska varianten av persiska?
Så de flydde. För chansen att alls kunna leva. Men i Sverige, där de trodde sig kunna få trygghet, blev de återigen hotade med deportation till Afghanistan. Ingen brydde sig om varför de flytt från Iran eller om hotet att tvingas bli barnsoldater. Deras pappor hade varit afghanska medborgare, och därför var det till Afghanistan de skulle utvisas. Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan.
Att åka till Afghanistan är otänkbart för dem och att återförenas med familjen i Iran är inte möjligt, där skulle de inte bli insläppta. Så de har gjort allt för att slippa ”återvända”. En del lyckades få ny prövning och fick då asyl i Sverige, andra fick en respit genom gymnasielagen Tusentals flydde vidare till andra länder i Europa där det var lättare att få förståelse och uppehållstillstånd. Och många blev kvar, utan uppehållstillstånd i Sverige och utan att se någon annan möjlighet än att leva som papperslös.
Nu har de varit i Sverige i nio år, gått i svensk skola och blivit vuxna i det svenska samhället. Hur många som idag lever som papperslösa vet vi inte, men vi vet att de lever i ständig rädsla och saknar allt – hem, inkomster, trygghet. Människor som gått ut gymnasiet och har fasta jobb får nu utvisningsbeslut och tvingas ut i limbo på grund av formaliteter. De som söker asyl på nytt får oftast avslag. Barn som tillåtits stanna i Sverige för att de var barn har nu blivit vuxna och ska utvisas. Det är allt svårare att få asyl i övriga Europa och svensktalande afghaner skickas tillbaka hit för att tvingas bli en del av det svenska skuggsamhället.
Alla de afghanska barn som kom 2015 var inte hazarer, och alla hade inte vuxit upp i Iran. Men alla flydde för att de inte kunde leva i Afghanistan. Det enda rimliga är att äntligen erkänna att dessa människor hade starka skäl att fly, och ge dem uppehållstillstånd i Sverige.
Författare: Karin Fridell Anter
Publicerad i Flamman 2024-11-05