Från början trodde jag att den här staden är min stad. Tak, rosor och bröd delas mellan alla, med ”mänskliga rättigheter” i åtanke.
”Det finns en väg från hjärta till hjärta. Mitt hjärta kommer att väcka någons hjärta där du är, att hjälpa dig, att vara bredvid dig i svåra stunder. Du kommer aldrig att vara hungrig. Brödbitar kommer det att finnas till dig, tak över huvudet kommer du att ha”, så sa du mamma, när jag sa hejdå och lämnade dig för att fly till en ”rättvis” plats. Så är det tyvärr inte.
Jag fryser, väntar utanför en lokal där de erbjuder gratis mat, för jag har ingen bra jacka som kan klara februarikylan. Ett kort, kallas för SL-kort, för att åka i kollektivtrafiken för att ta sig någonstans i staden, har jag inte.
I minusgrader väntar jag utanför huset till vännen som ”hjälper” mig med att jag ska få sova på soffan i hans lägenhet, väntar på att han ska komma från jobbet. Eftersom, enligt honom, det bara finns en nyckel till entrén och själva lägenheten. Med blöta skor, utan handskar och rädsla att bli ifrågasatt av andra, grannar kanske, om vad jag gör utanför huset, det är bortom förklaring.
PS. Du som vill hjälpa flyktingar i den ovan kort beskrivna situationen, dig vill jag rekommendera föreningen Stöttepelaren.
Författare: Reza Rahimi, f.d. ensamkommande och papperslös
Stöttepelaren: Swish 123 583 19 04 | Bankgiro 5228-2381
