Av de 40 000 asylsökande med afghanskt medborgarskap som kom till Sverige år 2015 fick ungefär 20 000 så småningom uppehållstillstånd. Ytterligare cirka 7 000 ungdomar omfattades av nya gymnasielagen. Vi vet att drygt 2 000 har utvisats till Afghanistan. Vi tror att cirka 5 000 av de ensamkommande ungdomarna flytt vidare till Frankrike där de flesta fått uppehållstillstånd. Ett okänt antal barnfamiljer har lämnat Sverige, de flesta till Tyskland.
I november 2015 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle få ett ”andrum”. Men vi, hjälpare och afghanska flyktingar, väntar fortfarande på det andrum vi tycker att vi har rätt till.
I flera städer i Afghanistan går modiga unga kvinnor ut på gatorna och kräver sin rätt att studera och arbeta. Situationen för kvinnorna i Afghanistan är betydligt hårdare än för kvinnorna i Iran – men det talar vi inte mycket om.
Samtidigt, i Sverige, jobbar Migrationsverket på. I stället för att arbeta enligt riktlinjerna, dvs. väga samman alla bevis och titta på helheten, så lyfter handläggarna upp ett skäl i taget, konstaterar att det ensamt inte ger asyl, och slänger det i papperskorgen – så de kan ge avslag.
En motivering för avslag som Migrationsverket börjat använda efter talibanernas övertagande är ”du kan anpassa dig efter hemlandets kulturella seder och bruk”. Det är inte bara kvinnor som får höra detta.
Föreställ er mamman som för sju år sedan flydde sitt land för barnens skull. Som själv slängde sin slöja, fick arbete, försörjde sin familj. Dottern började skolan här, hade gymnastik med killarna, klär sig i jeans, och har börjat på gymnasiet. Lillasyster, född i Sverige, går på förskolan, har ännu inte riktigt lärt sig skilja på killar och tjejer.
Pappan har periodvis varit ”hemmafru”. Skött hushållet, tvättat, bytt blöjor, gått med barnen till BVC – vilket strider mot traditionerna i Afghanistan. Hans intresse för religion har blivit än svagare, och han har knappast varit i moskén sedan han kom hit.
Tonårssonen var tveksam till storasysters frisläppthet, men efter att ha blivit kär i en svensk tjej omvärderar han sin inställning. Han ser fördelarna med jämställdhet, att man delar på försörjningen, hemmajobbet och närheten till barnen. Han tror att gud finns, men det är hans egen gud.
Hur ser anpassningen ut i Afghanistan? Mamma och storasyster ska stanna inomhus. Lämnar de bostaden ska de klä sig i burka och ha sällskap av pappan eller sonen. Storasyster anses vara giftasvuxen och ska finna sig i att släktingarna utser hennes blivande man. När hon är gift ska hon börja föda barn. Lillasyster får tillbringa de närmaste åren i familjen. Sedan kan hon se fram emot sex år i skolan för att som ung tonåring bli bortgift.
Pappa och sonen ska klä sig i afghanska kläder och sluta se kvinnor och flickor som inte tillhör familjen. De ska gå till moskén och utföra de riter som hör till. Dessutom ska de kontrollera att mamma och storasyster beter sig enligt reglerna – annars kan de själva bli hårdhänt straffade.
Släkten, framför allt pappas äldre bröder, har en hel del att säga till om. Även brodern kan tvingas acceptera att gifta sig med någon som släkten sett ut.
Varje individ, varje familj har sina privata skäl till varför det är omöjligt att flytta till Afghanistan. I den här familjen handlade det kanske om hedersbrott – att mamman och pappan gifte sig mot släktens vilja. I så fall riskerar de hårda straff från släkten. Kanske storasyster måste gifta sig med sin 20 år äldre talibankusin, eller sonen faktiskt dödas.
För den här familjen är det inte ett alternativ att återvända till Afghanistan. De stannar här. Inte ens under Afghanistans tidigare regering blev de deporterade – Afghanistan tog inte emot barn och kvinnor. I dagsläget finns inget återvändaravtal med talibanerna. Familjen blir kvar i limbo.
Uppskattningsvis finns 5 000 afghanska medborgare utan uppehållstillstånd i Sverige. De är i alla åldrar, även barn födda i Sverige. Av de vuxna kan många ha haft arbete tidigare. Barnfamiljernas vuxna medlemmar får halverad dagersättning, och familjerna lever under existensminimum.
En del av de ensamkommande unga vuxna har en ordnad tillvaro, avslutad yrkesutbildning och fast jobb – så länge deras uppehållstillståndskort gäller. Andra lever på gatan eller går runt mellan kompisars soffor. Just nu behöver de inte vara rädda för gränspolisen.
När Migrationsverket ställde in utvisningarna sommaren 2021 tänkte vi att nu ska väl ändå regeringen ge en tydlig signal: Bli kvitt det här problemet! Men vi fick inte något andrum: Av dem som fått ny prövning får drygt hälften avslag – även kvinnor. Av de som söker asyl på nytt får en tredjedel avslag.
Som tur är finns det humana människor och rörelser i Sverige. Civilsamhället ställer upp så gott de kan. Föreningen Stöttepelaren samlar in pengar som sedan distribueras till flera hundra unga män spridda i Sverige. Det blir bidrag till mat, busskort så de kan ta sig till matdistribution och kompisar, och kanske en vinterjacka från second hand.
Förkortad version av artikel i tidningen Syre 44-2022.
Författare: Ingrid Eckerman, grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan!