juni 5, 2022

Karin Fridell Anter

Publicerad som debattartikel i UNT 5.6.2022.

Den första juni blir hedersförtryck ett eget brott enligt svensk lag, med en straffskala på upp till sex år. Det är en markering av att Sverige inte accepterar hedersrelaterat förtryck och våld, som kan att drabba både barn och vuxna. Att tvinga någon till äktenskap är redan olagligt, och ingen får gifta sig innan 18 års ålder.

Som skydd för barnen finns dessutom FN:s barnkonvention, som sedan länge är ratificerad av Sverige och blev svensk lag 2020. Dess budskap är tydligt: alla barn och ungdomar upp till 18 år har samma rättigheter och lika värde, och barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet.

Skolor har anmälningsplikt om de misstänker att barn far illa. Myndigheterna sprider information om rätten att slippa hedersförtryck, och den som riskerar att utsättas för våld uppmanas att kontakta stödorganisationer och hjälptelefoner. Men hur ser det ut i praktiken? Såhär skriver 15-åriga Arezu Karimi:

Jag var sju år när min familj valde att fly från krig och hedersförtryck, och tre år senare kom vi till Sverige. … Under fem år i Sverige har jag känt mig trygg, tillåtits gå i skola och framför allt har jag fått känna mig fri. Jag pratar flytande svenska och om någon frågade mig vilket land som är mitt hemland skulle svaret utan tvekan bli Sverige. Sedan en tid tillbaka har jag mest en känsla av ångestfylld otrygghet som sliter sönder mig och min familj. Vi har ett utvisningsbeslut … och vår familj ska utvisas till Afghanistan. …

Hade du återvänt till ett land som du flydde ifrån för att du vägrade sälja din dotter till en gammal man när delar av din släkt krävde det? … Hade du återvänt till ett land där du vet att din dotter kommer att bära hela familjens heder på sina axlar med livet som insats?

Arezu löper akut risk att tvingas till barnäktenskap. Det är inte hennes föräldrar som tvingar henne, tvärtom har de gjort vad de har kunnat för att försöka rädda henne. Den som tycker att Arezu ska åka till Afghanistan och tvingas till äktenskap är svenska staten.

I en nyligen avkunnad avslagsdom mot en annan afghansk flicka som flytt från hotande tvångsgifte med en äldre kusin skriver migrationsdomstolen: Det får således anses ankomma på A att vid ett återvändande till Afghanistan anpassa sitt levnadssätt till landets kulturella seder och bruk. Alltså i klartext anpassa sig till burka, tvångsgifte och inlåsning i hemmet.

Påståendet att alla barn har samma rättigheter är uppenbarligen starkt villkorat. Den flicka som fötts i Sverige ska med alla medel skyddas från att giftas bort mot sin vilja. Den flicka som flytt till Sverige för att slippa sådant äktenskap ska skickas tillbaka för att tvingas ingå äktenskapet eller kanske till och med dödas för att hon har flytt.

De två exemplen ovan är långt ifrån unika. I boken Den onödiga flyktingkrisen berättar sydasienforskaren Anna Lindberg om två afghanska flickor som vuxit upp i Iran. Aminah blev bortgift med en äldre man som var våldsam mot henne. Hon flydde till Sverige med sin pojkvän och fick avslag på sin asylansökan med hänvisning till att den man hon lämnat nog inte skulle göra henne illa.

Aisha blev våldtagen av en släkting när hon var 13. När hon några år senare sökte asyl i Sverige berättade hon att hon var rädd att han skulle tvinga henne till äktenskap. Men Migrationsverket menade att hon utan risk kunde utvisas eftersom hon hade ett manligt nätverk i form av just denna släkting.

Efter sina avslag i Sverige flydde både Aminah och Aisha vidare till andra länder i Europa, där de efter några månader beviljades asyl. De risker som Sverige negligerade togs på allvar i Frankrike och Tyskland. De svenska avslagen tyder på en skrämmande okunnighet om förhållandena i Afghanistan, eller på en lika skrämmande likgiltighet för de asylsökandes rätt till skydd.

Så vad är de värda, de vackra orden om att alla barn ska ha samma rättigheter och att ingen ska tvingas till äktenskap? Det är dags att svenska myndigheter börja ta sina egna honnörsord på allvar och slutar utvisa människor till hedersförtryck och dödshot!

Författare: Karin Fridell Anter, Uppsala
Redaktör för Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021
Ordförande för Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar