Jag träffade honom i slutet av vintern, vår gemensamma vän hade frågat mig om jag hade möjlighet att prata med honom. Hans blick flackade, han vågade inte möta min blick.
Jag förstod på en gång vad det rörde sig om. Min första tanke var att skydda mig själv, inte gå in i något, hålla avstånd, stänga av känslorna… för jag har ju inte kapacitet att göra något, kan ju inte göra mer än det jag redan gör. Jag kommer inte hinna med ytterligare en människa i nöd. Nöp mig i armen och tänkte: Skärp dig nu, du har tak över huvudet, du har mat på bordet och du lever i ett tryggt land med sociala skyddsbarriärer som gäller dig. Sedan drog jag en stor suck och sa:
”Jag ser att du mår dåligt och har det svårt, du kan berätta för mig, jag har hört det mesta och kommer att försöka hjälpa dig om jag kan.”
Då höjde han blicken lite, såg på mig och sa: ”Jag har ingenstans att bo, Migrationsverket har skrivit upp mig i ålder. Jag vill så gärna gå kvar i skolan och jag kan inte utvisas till Afghanistan, jag har ingen där, jag har ju inte ens bott där själv:”
Han skämdes, han skämdes för att han hade förlorat. Han skämdes för att han tiggde pengar till mat. Han skämdes för att hans kläder var smutsiga. Han skämdes för att om han inte var 16 år så som hans mamma sagt till honom, om det inte var sant, om hon hade ljugit för honom, vem var han då?
Jag skämdes ännu mer. Jag skämdes för vad mitt land gjorde honom, att han inte erkänts som flykting trots att han är medborgare i ett av världens farligaste länder. Jag skämdes för att svenska myndigheter tagit ifrån honom den enda identiteten han själv kände till.
Vi gick till affären och handlade lite mat. Det var inte så mycket jag kunde göra för honom då, mer än att se till att han åt, klarade sig de närmaste dagarna.
För någon månad sedan träffade jag honom igen. Nu har Migrationsverke återigen kommit på att han är 16 år. Han har fått tillbaka boendet i familjehem och kan bo kvar tryggt på orten, i alla fall ett litet tag till. Han berättade också att mötet med mig hade varit livsavgörande, inte enbart maten, utan att det fanns någon som faktiskt brydde sig. Någon som valde att se och inte blunda. det hade stärkt honom i den svåra stunden där ett av de val han ansåg sig ha var att ta livet av sig.
Landet där han är medborgare i, som Migrationsverket vill att han ska återvända till, drabbades i helgen återigen av fruktansvärda terrordåd. Självmordsbombare dödade och skadade väldigt många människor utanför vallokalerna och det skedde inte enbart i huvudstaden Kabul utan även i andra delar av landet.
Enligt FN var över 23 000 människor i Afghanistan tvungna att lämna sina hem förra veckan, dels på grund av våldsamma konflikter och hot men även på grund av den torka som drabbat landet. Antalet internflyktingar i landet är redan flera miljoner. Torkan befaras förvärras och leder till stor brist på mat, något som FN redan tidigare varnat om kommer att kunna leda till en stor humanitär hungerkatastrof i ett redan mycket utsatt land.
Trots detta utvisar Sverige barn och ungdomar till Afghanistan.
Stöd kampen mot utvisningarna!
Skänk ett bidrag till Stöttepelaren
Swish: 123 583 19 04
Bankgiro: 5228-2381
Bankkonto: SEB 5368 11 065 76 för stående överföringar
Bli medlem
Medlemsavgiften är minst 200 kr per år. Glöm inte ditt namn + facebook-id.
Swish: 123 364 87 14
Bankgiro: 5289-2981
Apr 24, 2018