april 9, 2024

Lägesrapport från Stöttepelaren våren 2024

Ingen vinner på att människor bryts ned av papperslöshet och fattigdom. Ge uppehållstillstånd till alla dem som sökt asyl som barn och som utan egen förskyllan hamnat i en omänsklig situation!

När föreningen Stöttepelaren bildades 2017 var det för att stötta ungdomar som sökt asyl kring 2015 som ensamkommande barn och sedan fått avslag. De var då tonåringar, många hade skrivits upp till myndig ålder av Migrationsverket och andra hade passerat den avgörande 18-årsgränsen av egen kraft. De allra flesta var afghanska pojkar. De var nya i Sverige, saknade sina familjer och stod inför det akuta hotet att i egenskap av ”arbetsföra unga män” deporteras till ett land där många av dem inte ens hade varit. Efter avslagsbeslutet förlorade de alla rättigheter i Sverige, och hade inte ett öre att leva av.

Stöttepelaren bildades som en del i en stor rörelse som stöttade dessa ungdomar på olika sätt: Juridisk hjälp, sovplatser och familjehem, psykologsamtal för att bearbeta sorg och rädsla, kulturaktiviteter för att ge positiv kraft. En viktig uppgift för rörelsen var att sprida information och bilda opinion. Stöttepelarens specifika uppgift var – och är fortfarande – att samla in och dela ut ekonomiskt stöd till de papperslösa ungdomarna. I praktiken har många av uppgifterna flutit ihop och utförs av samma människor, i stort sett alltid på volontär basis.

Nu är situationen annorlunda. De ensamkommande barnen har blivit unga vuxna. Ungefär 5000 av dem har fått rätt att stanna i Sverige genom gymnasielagen. Minst lika många har flytt vidare till andra europeiska länder, där de har mycket större chans att få asyl. En del har fått asyl i Sverige efter en andra prövning eller efter ny asylansökan när preskriptionstiden på fyra år har gått ut.

Men det finns fortfarande många som lever utan uppehållstillstånd och rättigheter i Sverige. Hur många de är vet vi inte – de som saknar papper finns inte bokförda någonstans. Men vi uppskattar att ungefär 1000 av de ensamkommande från 2015 är i den situationen. Stöttepelaren har under 2023 givit ekonomiskt stöd till ungefär 250 personer och tillsammans med våra samarbetsorganisationer hjälpt betydligt flera med samtal och råd.

Vilka är de vi hjälper?

En hel del av dem som vi har stöttat har slutat be om hjälp från Stöttepelaren. En del har fått uppehållstillstånd och många har givit upp och lämnat landet. Andra har försvunnit till svartjobb eller andra aktiviteter som de inte vill avslöja för oss.

Samtidigt kommer det nya, som inte alltid behöver ekonomiskt stöd i första hand utan ber om råd om vad de ska göra efter att ha fått utvisningsbeslut.

De som vi nu har kontakt med är i olika situationer och behöver olika sorters hjälp:

  • Personer som stannat i Sverige efter sitt första avslag och regelbundet har haft kontakt med Stöttepelaren och/eller våra samarbetsorganisationer. En del av dem har skaffat sig någon sorts rutin i sin papperslöshet och har nu sökt asyl igen efter fyra års preskriptionstid. När de återigen får avslag försvinner mycket av deras hopp och livskraft. Minst fyra personer i den situationen tog sina liv under 2023, och betydligt flera gjorde allvarliga självmordsförsök.  
  • Personer som har fått avslag i Sverige, flytt till andra länder och sedan blivit återdeporterade till Sverige med hänvisning till Dublinförordningen. De skickas tillbaka till Sverige och lämnas vid flygplatsen utan pengar och utan rätt till ny prövning.
  • Personer som nyligen har tagit kontakt med Stöttepelaren efter att levt ”utanför samhället” i åtskilliga år. De har nu hört talas om oss från en kompis. En hel del av dem har mycket dåliga kunskaper, både i svenska språket och om asylprocessen och hur samhället fungerar.
  • Gymnasielagskillar som får avslag för att de inte motsvarar lagens strikta krav på studier och anställning. En del har fasta anställningar och egna lägenheter. De är etablerade i Sverige, har kanske flickvän och till och med barn, och står nu helt chockade över att inte få de uppehållstillstånd de väntade sig. De kommer inte till oss för ekonomisk hjälp utan för att få råd och tips om olika möjligheter, inklusive flykt till andra länder. Många vet tyvärr inte vilka rättigheter de har – när man behöver advokat, när det inte behövs, när är det viktigt att samla / låna pengar till advokatrådgivning och när klarar man sig själv
  • Ungdomar som accepterades som barn när de först sökte asyl och därför fick tillfälliga uppehållstillstånd med hänvisning till att det inte fanns något ordnat mottagande. De har gått i svensk skola och ofta blivit del av svenska familjer. Nu, när de har blivit vuxna, får de inte förlängt uppehållstillstånd utan anses mogna för deportation. De har ofta vänner som kämpar för dem och behöver framför allt råd och vägledning i en situation som varken de eller deras svenska familjer hade kunnat föreställa sig.
  • Personer som är i ny asylprocess eller har ansökt om verkställighetshinder efter talibanernas maktövertagande 2021. Hanteringen av dessa processer tar mycket lång tid. Under tiden har en del av personena rätt till dagersättning från Migrationsverket och är därmed inte berättigade till ekonomisk hjälp från Stöttepelaren, men vi har kontakt med många av dem för annan typ av stöd.

Gemensamt för dem alla är att om deras medborgarskap är afghanskt så kan de inte utvisas med tvång, samtidigt som de inte har några rättigheter i Sverige.

Hur mår de unga som vi hjälper?

Stöttepelarens volontärer berättar att de unga som de hjälpt under lång tid mår allt sämre:

De ser sina kompisar antingen få TUT här eller att de lämnar landet. En del skäms för att de stannar kvar o inte förmår att lämna. ”Jag skulle ha lämnat Sverige för längesen”, säger en del, men ändå så klamrar de sig fast här.

Många av de som är kvar de som vi ”visste” skulle vara kvar, de som inte kan prata om känslor, de som är introverta, de som har hamnat snett, de som tar droger osv osv…… De som inte lyckas, som inte är duktiga nog. Tänk vad det gör med självkänslan. Kompisarna får, men inte jag. Jag duger inte, jag är inte duktig nog. Detta blir mer och mer tydligt, ju längre tid som går. De äter dåligt, sover dåligt och blir deprimerade. Så har de ju mått länge, men det blir värre och värre. Nu är många inne på sitt nionde år i Sverige utan ett uppehållstillstånd.

En del mår så dåligt att de skulle behöva bli inlagda på psykiatriavdelning, men utan uppehållstillstånd har man knappast den rätten och vågar i varje fall inte ens tänka tanken. Regeringens hårda retorik mot invandrare och förslaget till angiverilag gör att allt färre vågar söka ens den vård som de enligt lag har rätt till.

De vet att det kommer att bli svårare ute i Europa, med den nya Migrationspakten, vilket stressar dem ännu mer. Vi har också fortsatt kontakt med många som redan är ute i Europa eller är på väg dit. De som flytt nyligen mår ofta mycket sämre än de som flydde redan för 3-5 år sedan, och de har svårt att klara allt som krävs som asylsökande i Europa idag. De oroar sig för vad deras fingeravtryck ska avslöja om asylansökan i Sverige och för vad som kommer hända dem i Sverige om de deporteras tillbaka. Även i Europa har allt blivit svårare, och under hösten 2023 ser vi allt fler som flackar runt mellan olika länder samtidigt som skräcken för deportation lever kvar.

Hur bor de unga papperslösa?

De flesta av dem vi har kontakt med har tak över huvudet. Inte tryggt och permanent, utan genom att bo inneboende hos någon kompis eller ”hoppa runt” mellan olika kompisar. En tärande situation för alla parter när man inte kan betala för sig. En del av de organisationer vi samarbetar med kan ibland hjälpa till med hyran.

En del bor i frivilliga familjehem och någon enstaka, som ännu inte fått definitivt avslag, bor i Migrationsverkets boende. Men det finns också de som är helt hemlösa. Som bor i tält mitt i vintern, eller sover i parkeringshus, eller övernattar på nattbussen, eller går omkring vakna på nätterna för att sedan gå in på biblioteket eller någon annan lokal när den öppnar  på morgonen. Som utsätts för att polisen tar de tält och sovsäckar som de fått från snälla medmänniskor. Och som naturligtvis inte kan klaga på detta eftersom de saknar uppehållstillstånd.

Vad finns att göra?

Volontärerna i Stöttepelaren och andra organisationer gör ett heroiskt arbete. Som en av dem skriver:

En praktiserande psykolog tar ju ett visst antal ärenden varje dag, inte över 5 tror jag. Själv har jag aldrig stängt säger aldrig nej. Det är svårt, samtidigt som man är lite psykolog, lite jurist, mycket mamma, utredare, överklagade, ekonomiskt insamlare… mm … mm… oftast kan jag hantera det – men ibland blir det tungt.

Inte minst tungt är att se hur de som inte har någon chans i Sverige ändå dröjer sig kvar i stället för att söka sig vidare medan tid är. Att volontärerna alls orkar beror på att vi stöttar varandra, och att vi så tydligt ser att det vi gör behövs. Det är oerhört givande att känna att man kan bidra till att göra tillvaron dräglig för utsatta människor. Och glädjen när vi ser att någon av våra unga skyddslingar får uppehållstillstånd i Sverige eller i något annat land ger oss mycket styrka att kunna jobba vidare. Vid några tillfällen har volontärerna fått stöd och handledning av diakoner och andra, och det har hjälpt oss att få perspektiv på det vi gör. Men oftast arbetar vi utan den hjälpen.

För att få ett slut på allt detta finns bara en lösning: Uppehållstillstånd för alla dem som sökt asyl som barn och som utan egen förskyllan hamnat i detta kaos med långa handläggningstider, oklart skrivna lagar, okunniga handläggare och ett alltmer flyktingfientligt samhällsklimat. Och uppehållstillstånd för dem som inte KAN utvisas, oavsett ålder. Ingen vinner på att människor bryts ned av papperslöshet och fattigdom.

Karin Fridell Anter, ordförande för Stöttepelaren