Mycket av den politiska diskussionen idag handlar om ”skuggsamhället” och ”de papperslösa”.
Att vara papperslös innebär att man lever i Sverige utan tillstånd, och det kan bero på en mängd olika saker. Att vara ”papperslös” innebär att man saknar uppehållstillstånd, liksom hem, trygghet och mat.
Hur ska man försörja sig?
Den som saknar rätt papper får inga bidrag från stat eller kommun och kan inte få ett ”vitt” jobb. För att kunna försörja sig är man hänvisad till en svart arbetsmarknad. Skrupelfria arbetsgivare kan ge rena svältlöner, eller låta någon jobba utan att sedan ge dem ett öre – och den som är papperslös har ingenstans att vända sig för att få rätt.
Hameed jobbade svart på en verkstad. Arbetstiden var elva timmar per dag sex dagar i veckan. Arbetsgivaren lät honom bo i en lägenhet och gav honom 500 kr i handen varje vecka. Arbetsgivaren misshandlade honom vilket hade kunnat leda till allvarliga skador. Hameed hade ingenting att sätta emot – om han lämnade jobbet skulle han förlora bostad och lön.
Andra arbetsgivare låter papperslösa flyktingar ”provjobba” gratis och sparkar sedan ut dem utan lön.
Många av de unga papperslösa har inte ens mat så det räcker. Stöttepelarens volontärer i Uppsala berättar om en kille:
”När han kom till oss såg han ut som en koncentrationslägerfånge. Det var svårt att höra vad han sa för hans röst dog ut mitt i meningarna, som om han inte hade energi nog att prata. Han såg ut som om han höll på att svimma. Efter ett tag sa han ’Förlåt, jag har inte ätit på ett par dagar…’ Vi hämtade en matlåda med lasagne och lät honom äta innan vi fortsatte prata.”
Hemlös
Den som varken har pengar eller uppehållstillstånd kan i bästa fall få en sovplats hos en eller flera bättre lottade vänner. De kan aldrig känna sig säkra på om de har en sovplats, och de är hela tiden i beroendeställning.
Ahmed fick sova hos en bekant med uppehållstillstånd, men det fanns inget förtroende mellan dem. Han fick inte vara ensam i lägenheten utan lämnade den varje dag när den andre var på jobbet. När den andre åkte på semester mitt i vintern var Ahmed utan sovplats i flera veckor.
Andra berättar om de slitningar som uppstår när ”hyresgästen” inte har pengar att köpa mat för.
Hjälpsamheten kan vara riskabel för båda parter. Rezas situation var nog ganska vanlig för några år sedan då en hel del av ungdomarna fortfarande bodde på boenden med personal. Han var papperslös och hemlös men fick sova i en kompis rum på det boende som han själv tvingats lämna när han blev arton. Men personalen fick inte se att han var där, så han måste ge sig därifrån tidigt varje morgon och kunde inte komma tillbaka förrän riktigt sent på kvällen. Om han blivit upptäckt kunde hans kompis ha förlorat sitt boende.
Ibland kan den varma sängen vara knuten till tjänster som den papperslösa ungdomen inte vill ställa upp på, men till slut inte klarar av att säga nej till: sängplats i utbyte mot sex, eller krav på knarkförsäljning eller annan kriminalitet. Vi som stöttar dem får inte reda på allt. Ungdomarna skäms för hur de lever och vill skona oss från otrevliga detaljer. ”Anna, du vet ingenting” sade en kille när Stöttepelarens volontär visade sin chock över vad han hade fått utstå.
För den som inte kan hitta en säng att sova i återstår
– att tillbringa natten på pendeltåg eller nattbussar med hopp om att inte bli avkastad
– att stanna inomhus på kvälls/nattöppna ställen, sedan gå omkring utomhus tills biblioteket öppnar
– att sova på toaletten på nattöppet gym
– att sova i trapphus eller parkeringshus
– att lyckas få sova en natt på ett härbärge – men de platserna är ofta reserverade för andra hemlösa grupper.
Den besvärliga vardagen
Den som är papperslös har inte de fyra sista sifforna i sitt personnummer, och det gör tillvaron besvärlig. Några exempel:
- Den som saknar personnummer kan inte få ett bankkort. Många affärer tar inga kontanter, bara kort. Det gäller bland annat butiker med billiga kläder.
- Att handla digitalt går inte för den som saknar personnummer, bankID och bankkonto. På många tågstationer kan biljetter bara köpas med kort. I Pressbyrån eller motsvarande är de mycket dyrare.
- Swish är inte möjligt för den som är papperslös. Därmed kan hen inte ta emot gåvor på annat sätt än genom kontanter.
- Kontantkort i telefoner kräver legitimation. För att teckna telefonabonnemang krävs personnummer. Om en papperslös ska ha en telefon krävs att någon annan – i strid mot lagen – registrerar telefonen i sitt eget namn.
Mehdi hade tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen och rätt att arbeta. Hans lön gick till hans eget bankkonto. Han lyckades inte få fast jobb och fick därför nej till förlängt uppehållstillstånd – han blev papperslös. Strax därefter blev han av med sitt bankkort när han skrev fel kod i bankomaten – en katastrof. Hans personnummer var inte längre giltigt, och han kunde inte legitimera sig för att få ett nytt kort. Han kan inte komma åt sina egna sparpengar.
Kontakter med myndigheter och företag kräver ofta att man ska kunna logga in med bankID eller i varje fall har tillgång till nättjänster och en telefon eller dator. Man måste ofta kunna läsa en kanslisvenska som är svår även för infödda svenskar och som kan vara oöverstiglig för den som inte har fått lära sig mycket svenska och dessutom lever under stress.
Den som mår riktigt dåligt
Att leva i exil är en påfrestning. Man har flytt av en anledning som i sig innebär ett trauma, och de som kommit som ensamkommande barn har dessutom förlorat sin familj. För den som sedan inte får uppehållstånd ges heller ingen trygghet i det nya landet. För en del blir det för mycket, och de sjunker ned i missbruk och/eller psykisk ohälsa.
Morteza har en psykossjukdom med hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar. Med hjälp av Stöttepelarens volontärer blev han inlagd i psykiatrin i två veckor och fick bra vård och mediciner som hjälpte. Men eftersom han tog heroin blev han utskriven igen. Han får inte hjälp med sitt missbruk eftersom han är psykiskt sjuk, och han får inte hjälp med sin psykiska sjukdom eftersom han har ett missbruk. Nu driver han runt i Sverige och sover ute, och det är omöjligt att hjälpa honom.
Andra i liknande situation har blivit nekade vård med hänvisning till att de var papperslösa. Det är fel – även papperslösa har rätt till vård som inte kan anstå. Men det händer ändå, både för psykiska och fysiska sjukdomar.
Den papperslöse Alireza led av psykisk ohälsa och gjorde ett självmordsförsök med mediciner våren 2021. Hans kompis som han bodde hos hittade honom medvetslös men vågade inte ringa ambulans av rädsla för att adressen, där Alireza bodde, skulle komma fram till polisen. Han ringde istället taxi och bar den medvetslösa Alireza till taxibilen. Lyckligtvis hann de ändå till sjukhuset i tid och Alireza fick hjälp.
En del av de papperslösa har diagnostiserbara funktionsnedsättningar, som ingen tagit hänsyn till i hanteringen av deras asylansökningar. Hassib har en intellektuell funktionsnedsättning. En specialiserad psykolog fann att hans kognitiva förmågor är i nivå med en genomsnittlig sex-sjuåring. Han var, som många andra, helt utan stöd från samhället när han var papperslös. Hans räddning var en snäll kompis, och senare också Stöttepelaren, som lotsade honom fram till en ny asylprövning, efter en lång tid som papperslös.
Läkare i Världen och andra mottagningar för papperslösa patienter gör vad de kan – men så länge patienten inte har trygghet och en ordnad situation är det svårt att bli frisk. Vi känner unga killar som redan i 20-årsåldern börjar bli gråhåriga eller tappa hår av stress, eller är så stressade att de inte klarar av att äta även om det finns mat. Mostafa var en vältränad idrottskille. Han tappade massor av kilon, blödde näsblod och svimmade på lektionerna i skräcken inför utvisning.
Bristen på hopp och trygghet skapar i sig en ohälsa som inte kan botas på annat sätt än att ge möjligheten till just detta – hopp och trygghet.
Papperslös men inte värdelös
Många av de ungdomar som sökt asyl i Sverige vittnar om hur man tittar snett på dem, undviker att sitta bredvid dem på bussen och utsätter dem för extra kontroller i butiker och tåg. De upplever sig misstrodda och misstänkliggjorda av samhället – och detta gäller även dem som har lyckats få uppehållstillstånd och jobb eller högskolestudier. Speciellt känner sig många hazariska killar, med tydligt utmärkande anletsdrag, ofta förföljda av ryktena om ”våldtäktsmän” och ”bidragssnyltare”. Epitet som de definitivt inte vill bli förknippade med, och som står i stark motsättning till deras syn på sig själva som hederliga och hårt arbetande människor med stor respekt för andras värdighet och rättigheter.
En del i strävan att bli accepterad är att se till att man är välvårdad. För den papperslöse kan det vara omöjligt att leva upp till det, vilket i sin tur skapar ytterligare avstånd från andra människor. Mohammad berättade att det en gång gick två månader utan att han hade möjlighet att duscha. Andra delar på en snygg vinterjacka och turas om att gå ut.
Avgörande för tron på det egna värdet är att finns andra människor som bryr sig. Stöttepelarens volontärer runt om i landet lyssnar, peppar, tröstar och försöker skapa små trevliga stunder mitt i det mörka. För många är det livsavgörande.
Civilsamhällets insatser
Stöttepelaren är en av många organisationer, lokala eller rikstäckande, som stöttar papperslösa ungdomar. Åtskilliga tusen svenskar är engagerade i detta. Vi skänker matpengar, upplåter våra hem, hjälper till med pappersarbete, förmedlar kontakter till läkare och jurister. Vi diskuterar möjligheterna att fly vidare till andra europeiska länder som – till skillnad från Sverige – sällan eller aldrig ger utvisningsbeslut till afghaner.
Och kanske allra viktigast – vi finns där och visar att vi bryr oss. De ungdomar vi hjälper uttrycker en stor tacksamhet för att någon alls bryr sig om dem, samtidigt som många känner skam över att vara beroende och inte kunna försörja sig själva. Vi gör vad vi kan för att förklara att det inte är deras fel att de hamnat i limbo, och att det är en mänsklig rättighet att få mat och tak över huvudet.
Det är en skam att vårt arbete alls ska behövas, och samtidigt ger det mycket till oss som är engagerade. Det är en rikedom att få lära känna unga människor från en annan kultur och ta del av deras tankar och erfarenheter. Det som nu behövs är tryggheten, förvissningen om att de ska få en chans att bygga sina liv i Sverige. Utan den tryggheten är mycket tungt, både för de unga flyktingarna och för deras svenska vänner.
Alla namn i texten är utbytta men berättelserna är autentiska.
Karin Fridell Anter, ordförande för Stöttepelaren.
Swish: 123 583 19 04
Bankgiro: 5228-2381
Bankkonto: SEB 5368 11 065 76 för månadsgivare
