De senaste dagarna har vi läst om SCB:s rapport som berättar att de ensamkommande flyktingbarnen från 2015 har lyckats väl med utbildning, arbete och försörjning. Det är väldigt glädjande, och stämmer helt med vad många inom civilsamhället redan vet.
Men det betyder inte att ”allt är väl” vad gäller de ensamkommande och att det nu är dags att lägga den frågan åt sidan. Tvärtom. SCB:s rapport aktualiserar en antal frågor som fortfarande är lika angelägna.
Den första frågan gäller de grundläggande orättvisorna i vem som fick stanna och vem som inte fick. Åtskilliga tusen av de ensamkommande barnen fick aldrig chansen. De som inte blev trodda när de berättade om sina asylskäl. De som kom till Sverige en dag för sent för att omfattas av gymnasielagen. De som inte förstod den krångliga gymnasielagen och därför valde utbildningar som inte berättigade till uppehållstillstånd. De som gick ut gymnasiet mitt under pandemin och därför inte kunde få fast jobb inom de sex månader som krävdes. Att alla dessa inte har lyckats är inte deras eget fel utan ett stort misslyckande för det samhälle som välkomnade dem till Sverige 2015.
Den andra frågan hänger ihop med den första. Vad ska hända med dem som drog nitar i lotteriet om uppehållstillstånd? En del har skickats tillbaka till sina ursprungsländer, men idag går det inte att deportera någon till talibanernas Afghanistan som många kommer ifrån. Andra har flytt vidare till andra europeiska länder där de oftast fått asyl. 40 ungdomar har tagit sina liv. Andra – flera tusen personer – är kvar i Sverige och lever i ett limbo utan bidrag, utan hem, utan rätt att arbeta. Sverige har ett ansvar för deras liv. Det är skamligt att de inte fick samma chanser som andra, men det går fortfarande att ge dem uppehållstillstånd. Gör det – nu!
Den tredje frågan handlar om människovärde. Dagens hets mot invandrare och mot dem som antas vara muslimer är en ständig stressfaktor för den som utsätts. Det hjälper inte hur mycket man ”lyckas”. En hazarisk ung man med östasiatiskt utseende och en historia av utsatthet sedan barndomen har svårt att känna sig välkommen och accepterad i ett samhälle där sådana som han misstänkliggörs och hotas till och med från företrädare för landets högsta ledning. Det syns att han är annorlunda, och han får aldrig en chans att känna sig som en likvärdig människa. Att denna rasism accepteras och får breda ut sig är djupt skrämmande.
Karin Fridell Anter, ordförande för föreningen Stöttepelaren och en av redaktörerna för boken Den onödiga flyktingkrisen. Rättssäkerheten, civilsamhället och flykingarna 2015-2021
Publicerad som insändare i DN 13.12.2023.